Eija Ikonen:
Jag säger
ja till allt!

Det blev ingen skolgång, istället industri­arbete, skral plånbok och en period i hemlöshet. Nätter på kolonilotten bland fåglar och möss. Och i den älskade bilen. I dag är livet betydligt bättre för Faktums Eija Ikonen. Med pension inom räckhåll vill hon varken backa bandet eller bromsa in.

Text Malin Clausson
Foto Kim Svensson

Vi går mot parkeringen med kassar och hund, i motvind, till bilen. Eija Ikonen berättar om den ständiga kampen att få behålla både den och försörjningsstödet. Förklarar hur hon varje gång måste motivera vikten av att få behålla sin skrothög, som inte är värd många tusen­lappar i världen, men är helt ovärderlig för hennes trygghet, sinnesro och frihetskänsla.

Den har ju varit ­hennes allt, i perioder. 

Eija har just blivit fotograferad för det här reportaget i Faktum, arbetsplatsen hon går till sedan 2011, när hon har ork och energi och klarar av några timmars försäljning av tidningen på gatan. Dagsformen varierar.

– Men i går sålde jag nya numret och en tygkasse. Den lila, med texten ”Jag bär på en historia”.

Hon brukar komma in till Faktums kontor på Chapmans torg i Göteborg efter lunch. Ibland flera gånger i veckan, ibland går det ett tag innan hon dyker upp nästa gång. Men intrycket är alltid detsamma. Positiv, cool och ofta med någon snygg huvud­bonad som matchar skinnpajen ­glider hon in utan att göra väsen av sig. Alltid i sällskap. Ständige följeslagaren hunden Bamse lämnar henne helst inte utom synhåll. En kelgris som gör livet både bättre och lite krångligare. 

Eija Ikonen, ja hon heter så, efternamnet är finskt och därifrån kommer föräldrarna, föddes i Skövde 1961.

– Pappa minns jag knappt för mamma träffade en annan man och flyttade med oss till Lidköping när jag var två–tre år. Jag har en storasyster också, som är fyra år äldre, berättar Eija som betraktar sig som ”försvenskad finne” och minns hur hon kunde reta sin mamma till vansinne som barn, eftersom hon lärde sig svenska snabbt och redan som liten kunde lämna mamma oförstående och utanför konversationer. Eija skrattar när hon berättar det. Och barndomen har ljusare minnen än så. 

– Om somrarna åkte vi ofta till Finland, men vi hade sommarstuga också, på väg mot Läckö slott. Där tyckte jag om att vara. Vi bastade finskt, slog oss själva med björkris, och när det regnade hittade de mig på bryggan, där jag satt och metade fisk.

Vill du läsa mer?

Läs hela intervjun med Eija Ikonen i nya Faktum. 

Köp här!

Följ oss på sociala medier.