Vår gård låg några kilometer från byn. Det var tidig vår och pappa höll på att stängsla de nya hagarna där korna skulle släppas ut några veckor senare. Den kvällen kom han hem senare än vanligt och mamma hade redan middagen klar. Pappa luktade vårkväll. Jag kände doften från hans hår när han steg in, det var som om hela kvällen steg in i grovköket tillsammans med honom. Han log hastigt när han såg mamma. Sedan frågade han om hon kunde ge mig mat tidigt för han ville äta middag ensam med henne senare. De två, ensamma, bara han och hon. 

– Varför? sa mamma. 
– För det är något jag behöver prata med dig om, sa pappa. 

Jag fick alltså äta tidigare, redan vid halv sex, och sedan gå och lägga mig. Jag hörde pappa duscha i grovköket. Sedan sa mina föräldrar att jag fick gå upp och lägga mig nu. Jag gick upp till mitt rum, men kunde inte somna så tidigt. Det var fortfarande ljust ute och man kunde höra vårfåglarna sjunga. Dörrarna och väggarna var tunna i vårt hus så istället låg jag vaken och lyssnade på hur de dukade bordet därnere i köket. Efter en stund smög jag fram så långt till trappräcket att jag kunde se mamma och pappa mellan spjälorna. Jag la mig på mage och såg bordet med de tända ljusen. Pappa öppnade en flaska vin och släckte taklampan så att allt ljus som kom in var kvällsljuset från fönstret. 

– Ska jag sätta fram något mer? sa pappa. 
– Bara sätt dig, sa mamma. 

Inget hade ännu sagts men likväl hade en olustig känsla börjat växa i magen, som om en orm börjat ringla runt i det inre paradiset. 

De började äta under tystnad. Efter en stund sa pappa:
– Det är något jag vill prata om. 
– Ja? sa mamma. 
– Jo saken är den, började pappa, att jag har anledning att anta att du varit otrogen mot mig. 
– Nej, sa mamma lite för snabbt och med lite för mycket emfas. Nej, Fredrik. Det där har du fått om bakfoten. Jag har aldrig varit otrogen mot någon, och allra minst mot dig. 

Hon la till att detta förresten ju sa sig självt, då hon aldrig haft någon annan man än pappa. Pappa harklade sig. 
– Jag ser att du känner dig tvungen att ljuga, och det gör mig ledsen. Nej, inte ledsen, det gör mig bedrövad. Man förlorar sin värdighet när man -ljuger, och eftersom jag älskar dig vill jag inte att du ska förlora din värdighet. Därför kan vi lämna det hela därhän. Det var dumt av mig att ens ta upp det. Jag menar –  det har ju inte någon annan konsekvens för mig än att jag måste leva med vetskapen, i alla fall är det så om du kan tänka dig att upphöra med otroheten, vilket jag är säker på att du kommer att göra. Det var dumt att säga något. Jag ber om ursäkt. 

Min mamma tog en stor klunk vin ur glaset.
– Ja, sa hon. Det var verkligen dumt av dig att ta upp det. Nu är det som något rubbats mellan oss, och allt känns underligt på ett sätt som det aldrig gjort tidigare. 
– Jag är som sagt väldigt ledsen. Finns det mer sallad?
– Ja.

Pappa tog mer av salladen, och mamma också. Hon åt med vad som till en början verkade vara god aptit, men ju mer minuterna gick desto långsammare åt hon och desto mer tankfull blev hon. När salladen på tallriken var slut sa hon:
– Varför trodde du det du sa?
– Vad?
– Att jag bedragit dig. 
– Det var inget, Ingrid. Inbillningsfoster. En medfödd osäkerhet som de flesta människor bär på, vissa kanske mer än andra. Jag antar att det har med min barndom att göra.

Min mamma nickade. 
– Men ändå, Fredrik. Något måste ha föranlett din misstanke. 
– Som jag sa, Ingrid, så är jag beredd att släppa hela den här saken. Jag vill som sagt inte att du ska tvingas till att ljuga för min skull. Har du sett vilken fin kväll det är? Solen håller på att gå ner över fälten. Våren ligger i luften. Du och jag har alltid tyckt om våren. Faktum är att det alltid varit vår favoritårstid. Eller vad säger du?
– Jag håller med. Våren är oftast den vackraste årstiden, var än i världen man kommer. 

De nickade i samförstånd, och där jag låg undrade jag om de någonsin rest någonstans över huvud taget, om de någonsin varit utanför vår by. 
– Säg bara varför du tror det du sa, sa mamma igen efter en stund. Säg bara varför, så får jag ta ställning till om jag ska berätta en sak eller ej sedan. 

De såg länge på varandra. 
– Jo så här är det, sa min pappa och la ner besticken, att det i dag hände något besynnerligt. En man kom och frågade efter dig när jag arbetade vid hagen borta vid kräftdammarna. 
– En man? En man kom och frågade efter mig?
– En väldigt stilig man, Ingrid. Det får man säga. Mörk och lång. En väldigt stilig man. Inte alls från landet.
– Jaså. Och vad sa han? 
– Han visste inte att jag var din man, utan trodde nog att jag var en anställd vem som helst på någon gård. Kanske såg han inte byggnaderna bakom mig, eller kanske kände han inte igen den. Jag menar, om han nu kände dig så borde han ju veta att …

Pappa hejdade sig, såg oroligt på mamma som satt med en rynka mellan ögonbrynen. Sedan fortsatte han:
– Han letade i vilket fall som helst efter dig. Ville veta var du bodde. Han stannade sin bil utanför en av hagarna och ropade mot mig där jag höll på med stängslet. Du där, Ingrid Nilsson, vet du var hon bor? 

Jag la ner spikpistolen på en sten, gick närmare och frågade hurså. Då sa han att det var privat. Han lät, om du ursäktar, lite högfärdig. Jag kom ännu närmare och såg då att han hade fått ett snett leende på läpparna, som om han ville insinuera något män emellan. 
– Vem är du? sa jag. 
– Jag är hennes älskare, svarade han, som om detta var den mest självklara sak i världen, och som om det vore något man kunde säga sådär, utan vidare. Sannerligen måste allt vara annorlunda i staden! Måtte vi slippa att någonsin åka dit, vi skulle aldrig klara oss. 
– Nej, sa min mamma. Men du sa att han frågade efter mig? Sa han något mer?
– Ja, det gjorde han. Kanske kom han på att det här är en liten by och att skvallret aldrig sover, så han tände en cigarett och det gjorde han med ens lite nervöst, för jag såg att cigaretten guppade mellan hans läppar innan han lyckades få fyr på den. Så sa han att »berätta för Guds skull inte för någon, för här på landet bor det väl bara uttråkade sladdertackor som gör vad som helst för ett gott skvaller, inte sant?«

Jag sa inget utan stod bara med handen i fickan där jag fingrade på några spik till spikpistolen. Så sänkte han rösten och lutade sig fram mot mig som om han skulle ge mig ett förtroende. 
– Men jag är hennes älskare och har varit det i nästan en månad nu. 

Så sa han. Jag fick känslan av att han stoltserade, vilket han ju i och för sig hade anledning till, om det nu var sant som han sa att han var …
– Men det var det ju inte, sa min mamma skarpt. 
– Nej, just det.
– Vad sa han sedan?
– Vad spelar det för roll vad han sa om det ändå inte är sant?
– Jag vill bara höra. Säg nu. 
– Han sa då att han kommit för att överraska henne, eller dig, jag vet inte hur jag ska säga, Ingrid Nilsson, för han längtade så vansinnigt efter henne. Själv stod jag tyst, då jag inte kunde komma på något att säga på rak arm. Jag var väl vad man kallar »chockad«. Det var ju trots allt min fru han pratade om. Så därför frågade jag om han inte visste att Ingrid Nilsson var gift. Då -viftade han lite med handen och cigaretten i luften, och sa att äkta män aldrig hindrat honom. Han hade alltid tagit vad han behövde, och nu behövde han Ingrid Nilsson, för få kvinnor gick upp mot henne. 

Tystnaden la sig nu gravlik över köket. Pappa såg ner i sin tallrik och mamma såg ner i sin. Till slut sa mamma:
– Fredrik. Din misstanke är sann. Jag erkänner att jag varit otrogen med mannen du pratade med, och jag ber dig att förlåta mig.  

Pappa nickade. 
– Jag misstänkte att så var fallet. Och jag ska göra mitt bästa. Jag menar, i mitt sinne har jag redan förlåtit dig, men det kan hända att tar lite längre tid för hjärtat. 

Mamma sträckte ut sin hand över bordet och la den över hans. 
– Förlåt, sa hon igen. Kan du förlåta mig? Jag är så hemskt, hemskt ledsen. 
– I mitt sinne har jag som sagt redan förlåtit dig, och du är ju mitt hjärtas drottning, så tids nog kommer också det att mjukna. Det kommer. Det -kommer, Ingrid. Kanske skulle det gå lite snabbare om jag fick svar på några frågor.
– Javisst, sa mamma, fråga på, jag lovar att jag ska svara på allt. 

Pappa tog upp servetten ur knäet och torkade sig i ögonvrån. 
– Då undrar jag först och främst hur ni träffades. 

Mamma berättade. Hon berättade hur Lögnaren (fast hon kallade honom inte Lögnaren den kvällen, utan Henrik) en dag kommit till affären. En höstkväll i oktober närmare bestämt, när det drog ihop sig till storm och byn låg öde. Där hade allt sin början. De hade börjat prata över disken, och det visade sig att han var författare. Han skrev böcker och filmer. Vad gör du så långt ut på landet? sa mamma. Han svarade att han bara var ute och körde. Ibland gjorde han så. Tog bilen och körde runt, körde på fina vägar på landet på kvällen, såg ut över fälten, öppnade takluckan och andades den rena -luften. Mamma hade frågat om hon kanske kunde få åka med någon gång. Hon visste inte varför hon frågat så, det hade varit en ingivelse. Nästa gång de träffades hämtade han henne när det var lunch och mamma slutade jobba. De körde runt i flera timmar och blev det en vacker kväll med disigt ljus och mörkt blå moln i horisonten. Han berättade då att han även regisserade -filmer som han skrev manus till. Mamma frågade om han var känd och han svarade att ja, det var han, väldigt känd faktiskt. Mamma bad då om ursäkt för att hon inte kände till honom och han hade svarat att det inte var något att be om ursäkt för, att det snarare var en befrielse. Folk fjäskade som besatta när de visste vem han var, och fjäsket gjorde något också med honom, försämrade honom som människa och man, så ju mindre hon visste om honom desto bättre var det. De hade funnit varandra, mamma och Henrik. Mamma hade frågat om han var gift, och då hade han sagt att det var han inte, att han var mycket ensam, och att det kanske var en naturlig konsekvens av berömmelsen, men att det inte var desto mindre smärtsamt. Sedan hade han frågat om henne. Var hon gift? Ja, det var hon. Man och en dotter. Var hon lyckligt gift? Ja, hade hon svarat. Hon hade ingenting att klaga på. Hon och hennes man hade känt varandra sedan de var unga, och hon hade aldrig känt något annat än det hon hade, och därför var hon nöjd. 

När hon sa detta hade något vaknat inom honom. Han hade själv sagt det, sa mamma till pappa den kvällen, att det var något som hade vaknat inom honom när han hört att hon var så tillfreds med sitt liv. 

Pappa nickade långsamt. 
– Jag tror jag förstår varför, sa han. Jag vet nämligen att det är precis så här som den här typen av människor fungerar. När de hör att någon är så tillfreds med vad den har som du så fylls de av en oemotståndlig lust att förstöra. De är lika omedvetna om denna destruktiva kraft som en tvååring som står framför ett sandslott på en strand och inte kan hålla tillbaka impulsen att sparka ner det, bara för att se hur det ser ut när det faller samman. Jag antar att det är samma naiva önskan som fyllde din älskare. Någonstans inom sig själv kunde han inte acceptera att något kunde vara så enkelt, att man helt enkelt bara nöjde sig med det man har, så som du och jag alltid gjort. 

Mamma nickade. 
– Ja, så var det. Han sa det själv senare. »Varför nöja sig med något enkelt, när man kan få något mer eftersträvansvärt?« Själv hade han alltid strävat efter mer. I hela sitt liv. Ja, det var som om strävan var en del av honom, av hans innersta essens, det som ytterst definierade honom som man och människa. Han strävade efter perfektion i sina manuskript där komplicerade gestalter skulle navigera genom komplicerade omvärldar, och han strävade efter perfektion när han klädde sig, övervägde noga allt från vilken slips han skulle ta på morgonen till vilken kostym han skulle beställa härnäst från sin italienske skräddare. Han såg ner på det som var enkelt, samtidigt som det väckte en oerhörd hunger inom honom. 

Mamma tystnade. 
– Men inget av detta visste jag just då, sa hon.

De satt tysta en stund. 
– Tack, sa pappa till slut. Tack för att du orkar vara uppriktig mot mig. Då vet jag. 

De drack ur sina glas och satt tysta ytterligare en stund. Så fortsatte pappa:
– Och jag tror att han kanske kom med något nytt och för dig exotiskt, något som lockade dig och drog med dig. Jag vet att du alltid älskat mig och förmodligen alltid kommer att göra det, men vad är livet, om inte en färd full av lockelser, varav vissa är lättare att stå emot än andra? Några av dessa lockelser svarar mot ett behov i oss som vi kanske inte ens visste att vi hade, men som alltid funnits där, likt ett tomrum under allt annat. 
– Ja, sa mamma. Ett slags slukhål. Vad klok du är. Precis så var det. 

Nu reste sig pappa upp. 
– Då så, sa han. Då tror jag att jag har förstått det mesta som jag undrade över. Nu har jag en sak jag vill visa dig. 

Mamma såg förvånad på honom. 
– Mig? Nu? Är det inte bättre att vi dukar av och går upp till sovrummet, där vi kan ligga och hålla om varandra och se till att såret börjar läka?
– Det gör jag gärna efteråt, sa han, om du fortfarande vill då. Men först behöver jag få visa dig en sak. 
– Men vad?
– Det är din älskare. Jag tog honom till fånga och har honom borta i ladan. 

Mamma reste sig så häftigt att stolen bakom henne välte. Pappa blåste ut ljusen och tog två tjocka tröjor ur garderoben i hallen. Så drog de på sig tröjorna och vars ett par gummistövlar, öppnade ytterdörren som slog igen bakom dem. Jag insåg där jag låg på ovanvåningen att jag hade två val. Antingen ligga kvar och missa det som nu skulle hända och som med största sannolikhet var av yttersta vikt också för mitt liv. Med största sannolikhet var det en vuxensak, en vuxenhemlis, och vuxenhemlisar har den egenskapen att vuxna människor sluter sig runt dem som musselskal. Musslorna öppnar sina skal först när de dör, och så är det med de vuxnas hemligheter också, ibland kommer de fram först när den vuxne ligger på dödsbädden. Vill man få veta något på allvar får man ofta se till att ta reda på det själv. Jag bestämde mig för att göra det, och tog därför även jag en tröja ur min -garderob och ett par gummistövlar. Sedan öppnade jag dörren och sprang tyst efter dem mot ladan. Jag såg dem gå en bit framför mig i blåsten, två silhuetter med huvudena sammanförda, som om de höll på att överlägga om något av vikt också i denna så känsliga stund. Jag slank in genom dubbelportarna just innan de slog igen. Därinne luktade det hemvant av hö och motorolja. Trappan upp till logen är belägen just innanför ladans port, så jag smög upp där så fort jag kom in. Nu hade jag perfekt uppsikt. Jag kunde se mina båda föräldrar, och de stod stilla som två stenstoder. Min mamma verkade ha frusit till is mitt i steget.
– Henrik, sa hon. Vad gör du här?
– Ja det är precis vad jag också undrar, sa en röst. 

Mamma skakade på huvudet och satte händerna för öronen, som om detta skulle hjälpa henne att slippa ta in situationen. 
– Ingrid, sa rösten. Kan du be din man släppa ut mig? Jag har tydligen ställt till det för oss båda, men om han släpper ut mig nu är vi kvitt. Då drar vi ett streck över det här och glömmer att det alls hänt. Jag kommer inte att komma tillbaka, jag kommer inte att störa dig i ditt liv. 
– Jag inser att det hade varit mycket lämpligt för dig att kunna dra ett streck över det här, sa pappa då och hans röst var skarp och kall som en nerkyld knivsegg. Men jag råkar ha ett annat förslag. 
– Vad skulle det vara? sa rösten. Ja, vad skulle det vara? Att håller mig fastkedjad såhär vid en gammal traktor och låta mig dö, eller?

Han skrattade högt, men tystnade genast. Jag kröp fram ytterligare något och kunde nu se dem alla tre. Mamma som sjunkit ner på huk och satt med huvudet i händerna, pappa som stod bredbent men armarna över bröstet, och så främlingen som mycket riktigt satt fastkedjad i pappas traktor. Han hade tjockt, mörkt hår och en vit skjorta som var uppknäppt i halsen. 

Pappa vände sig mot mamma och sträckte också nyckeln mot henne. 

– Här, sa han. Här är nyckeln till kedjornas hänglås. Jag vill att du ska göra ditt val. Väljer du honom så ska jag försöka ta nederlaget som en man, och då lovar jag att gå min väg och ni två kan bestämma hur ni vill göra med allt. Vad som än händer så ska du ha din del av allt som är vårt nu. Vår dotter tillhör naturligtvis oss båda, i den utsträckning en människa kan sägas tillhöra någon annan så klart. Så det behöver du inte ta med i beräkningen. Jag vill inte att du stannar hos mig av rädsla för att förlora något av det du har nu. Här är nyckeln. Du får bestämma. 

Mamma tog sakta nyckeln ur hans framsträcka hand. 
– Men det är några saker jag vill att du tar i beaktande innan du fattar ditt beslut. Som jag sa tidigare så har jag full förståelse för att sådant här han hända. Men jag vill likväl att om du bestämmer dig för mig så lovar du att det inte ska hända igen. Glöm inte att jag gjort dig lycklig under alla dessa år. Glöm inte hur bra vänner vi alltid varit, och alltid kommer att vara. Du är min bästa vän, och jag kan inte tänka mig någon bättre kvinna än du. 

Pappa drog ut en gammal pinnstol och satte sig ner bredvid traktorn. 
– Så, nu är det din tur, sa han till främlingen.
– Min tur? sa han. 
– Ja, att försöka vinna henne. 
– Detta är absurt, sa främlingen. 

Min pappa harklade sig. 
– Jag tolkar det som att du inte har något att säga. Då vill jag bara tillägga en sak till. Innan du gör ditt beslut, Ingrid, så kanske du ska ta reda på din älskares familjesituation. Jag tror nämligen inte att han varit helt uppriktig mot dig. 

Mamma lyfte på huvudet. 
– Vad är det du dolt för mig, Henrik?
– Jag är inte värre än du, viskade främlingen. 
– Jo, det är du, avbröt min pappa. Min fru har i alla fall varit ärlig mot dig. Du har ljugit. Så kom inte och säg att du inte är värre kålsupare än hon, för att jämföra henne med dig är som att jämföra en vacker skimmel med en gammal skabbig åsna.
– Ah, sa främlingen. En poet här ute i obygden, alltså. Trevligt, Ingrid. Det tror man inte när man ser honom. 
– Vi släpper honom, sa mamma till pappa. Jag vill aldrig se honom igen. Öppna, låt honom åka. 

Mamma tog några steg mot främlingen, men hejdade sig. 
– Men vad händer nu? sa hon. 
– Hur menar du vad händer nu? sa pappa.
– Jag menar, vad händer nu? Tänk om han går till polisen? 
– Tror du han skulle göra det? Vem skulle tro honom? Det finns inga bevis för något. Dessutom har vi ju inte skadat honom. 
– Nej, inte än. 

Pappa såg fundersam ut. 
– Jag tror jag behöver sova på saken, sa mamma. 
– Ja, det ska man alltid göra, sa pappa. Vi sover på saken och så bestämmer vi imorgon bitti. 

De släckte i ladan och jag blev kvar på loftet. Först tänkte jag att jag skulle smyga efter dem, ner för lofttrappan och in i huset, men så kände jag att jag lika bra kunde stanna där jag var. Höet var varmt och luktade gott. Jag la mig tillrätta. Just innan jag somnade hörde jag främlingen snyfta därnere. Han grät och hulkade, och viskade om och om igen: 
– Men jag då, men jag då? •