Ute på gatan är ljuset skarpt men i det skydd som husen på Hornstull ger går det fortfarande att tänka klara tankar. Jag stannar framför restaurangen som är vår uttalade mötesplats. Klockan är tio på förmiddagen, men jag ska inte träffa Molly Hammar förrän vid elva. När nervositeten smyger sig på blir min tidsuppfattning automatiskt dålig. Jag går ett varv runt kvarteret och efter det, ett till. 

Jag får syn på Molly på andra sidan gatan. Vinkar. Med ett leende bekräftar hon att hon sett mig. Hon börjar korsa gatan men mitt i steget stannar hon upp och vänder sig om. Verkar lyssna efter något. 

Musiken som letar sig fram till oss, med inslag av både piano och cello, har jag inte lagt märke till. Hon vänder sig mot mig på nytt. 

”Kan vi gå bort och kolla, hinner vi det?”

I familjen Hammar Petterssons hem har musiken letat sig in i varje rum. Mollys föräldrar, som båda är jazzmusiker, har turnerat över hela världen. 
– Från dem har jag fått att musik ska vara kul, men också att det är viktigt att öva. De har givit mig respekt för musiken.

Att Molly och musiken skulle hitta varandra har alltid känts som en självklarhet för henne. 

Med fragment av ett tidigt minne från Gotland berättar Molly om sitt allra första framträdande. Det innehåller en fin klänning, ett getingstick och tonerna till låten Här kommer Pippi Långstrump. Hon har aldrig varit rädd för att gå upp på scenen, varken som fyraåring eller nu. Det är något hon bara gör. En normalitet helt enkelt. 
– Mamma och pappa gjorde ju det och verkade totalt orädda. Jag har hoppat upp på random scener med pappa hundra miljoner gånger. Jag har tagit varje chans att spela i hela mitt liv. 

Medlemmarna i bandet som vi står och lyssnar på kan inte vara speciellt gamla, ändå ser det så självklart ut där de står och spelar med solen i ansiktet och det gnistrande vattnet i ryggen. Det verkar vara öppningsdagen för ett café eller om det kanske är en restaurang. Vi dödliga förstår att tjejen i bandet, vars röst får håret på armarna att resa sig upp, är duktig. Men när jag sneglar på Molly känns det som att hon förstår något mer. 

Vi sätter oss på uteserveringen precis intill vattnet. I min tygkasse har jag med mig ett tidigare nummer av Faktum där jag skrivit om kroppsideal bland män. För mig blev det ett sätt att berätta min historia. Ge ljus åt den hemlighet som är min ohälsosamma relation till min kropp. En problematik som jag själv valt att dela med mig av. För Molly har det inte alltid varit hon som tagit de besluten.
– Jag upplever att många har titulerat mig givet hur jag ser ut. Jag blev ganska tidigt satt i ett fack som kroppsaktivist bara för att jag existerade. 

Molly har alltid tyckt om sin kropp och låtit sig själv vara som hon är. Alldeles för tidigt fick hon veta att hon hade fel, att hennes bild av sig själv inte stämde. Mobbningen började i skolan och har följt henne resten av livet. Ju mer hon vuxit som artist desto mer har hatstormarna intensifierats. Hon står på scen och ”sjunger satan ur alla andra” i Allsång på Skansen, men efteråt nås hon bara av kommentarer om hur hennes kropp ser ut i klänningen hon har på sig. 
– Människor blir så triggade av hur jag ser ut. Det mest provocerande man kan göra i dag är att visa sig fri som människa. Jag vill att de dömande ska veta att de inte lyckats få mig att hata mig själv. Det tycker jag är viktigt. 

Nu är det länge sedan hon pratade om det. Hon orkar helt enkelt inte. Dessutom höll kampen mot skeva kroppsideal under en period på att ta för stort fokus. 
– Folk associerade mig mer som en krigare som slogs för att man skulle få se ut som man ville, än att de lyssnade på det jag skapade. Jag uppfattade att mina åsikter blev viktigare än min musik.

Att människor bryr sig så mycket om andras utseende är bortom Mollys förståelsehorisont. Hon tycker att kroppsideal är skit, ett påhitt. 
– Hur vi pratar om andra människors kroppar och hur vi ser på kroppen, det borde vi lämnat bakom oss för länge sedan. Det absolut viktigaste är att fungera, att ha en kropp som tar en framåt och att man mår bra i sig själv, slår hon fast.

Vi beställer exakt samma lunch och skrattar åt att jag tycker att det är pinsamt. Det visar sig att vi varit på samma Olivia Dean-konsert för några månader sedan. En upplevelse som vi båda ger betyget ”otrolig”. 

Molly menar att det alltid finns något att lära av andra musikskapare. Under inspelningen av programmet Så mycket bättre, till exempel, träffade hon Albin Lee Meldau för första gången. Men att de skulle bli vänner och skapa musik tillsammans var inte en självklarhet. När Molly minns tillbaka på inspelningen tyckte hon mest att Albin var störig och att han i sin tur inte verkade tycka om henne heller. Men ibland kan skenet bedra. 
– Jag skulle göra mitt första svenska projekt och då kom han fram under sista dagen av programmet och sa: ”Men fan hör av dig om du vill jobba någon gång”, säger Molly i ett försök att härma hans göteborgska dialekt. 

I bakhuvudet ligger tanken och gror och en dag tar hon modet till sig och lyfter på luren. Trots att hon skakar som ett asplöv inför deras första studiosession klickar allt direkt. Låten Misstro kommer till redan första dagen. 
– Jag har lärt mig mycket av honom och det är nog det enda artistsamarbetet där jag känner att någon blivit som en mentor för mig.

I början av karriären jobbade hon också mycket med Benjamin Ingrosso. En relation som började i studion men som resulterade i att han nu är en av hennes bästa vänner. Några av Mollys favoritlåtar som hon släppt har hon skrivit tillsammans med Benjamin. 
– Benjamins sinne för melodier är helt otroligt. Det bara sprutar ut idéer och ackord, det är liksom ett flöde. Ja, han har lärt mig mycket om flöde, att springa på det som kommer och sålla ut senare. 

Jag frågar om det varit svårt att dela förnamn med en annan svensk artist, med syftning på Molly Sandén och får ett asgarv till svar. 
– Hon är min fucking drottning! Vi är goda vänner. Men det är verkligen dagsform för mig. Mår jag dåligt och någon råkar kalla mig Molly Sandén kan det vara jättejobbigt. Men om jag är ute och spelar, får uppmärksamhet och bekräftelse, kan jag bli glad i stället. 
– Jag tycker att hon är fantastisk och jag tycker att jag är fantastisk. Vi båda har en klockren plats i Musiksverige, vi tävlar inte om någonting, vi är totalt olika artister.