Känslan är att alla säger hej till Lasse Andersson utanför Systemet i Olskroken. De få han inte sett förut öppnar han dialog med genom att högt och tydligt säga: ”Nytt nummer av Faktum!” ”Köp Faktum och stötta de fattiga och utsatta!”. När han på min uppmaning förevisar hur han gör, brister han plötsligt ut i ett gapflabb som inte vill ta slut. Lasse berättar hur han häromveckan råkade säga fel: ”Köp Faktum och stötta de fattiga och rika!” och vi skrattar så tårarna rinner och minns tv-serien från 1976. 

Ibland är livet på gatan bra roligt. Men nu går vi hem till Lasse på Heden.

 I 40 år har han bott i lägenheten på Kristinelundsgatan. Den är inte stor, ”… men den är inte liten”, invänder Lasse och ställer upp dörren till sina 48 kvadrat, med endast fastighetens vind ovan. Samt ett ganska rejält hål i innertaket. Vad som har hänt i vardagsrummet som skapat denna krater vet han inte.
– Det var så när jag flyttade in, säger Lasse som tycker att han gjorde ett klipp den gången, 1984, när han bytte sin bostadsrätt i Tuve mot det här förstahandskontraktet mitt i centrum.
– Så kan man inte göra längre, men då kunde man det. Sälja en bostadsrätt billigt och få ett hyreskontrakt istället.

Det har han aldrig ångrat. Han som bodde i lägenheten var nog också nöjd med bytet. Han jobbade på Lillhagen, berättar Lasse, och fick närmare till jobbet.

För Lasse handlade det mer om att komma in i centrum, att få närhet till det mesta. Och lägenheten på den flotta adressen har, för att vara ett rum och kök, ett bra ljusinsläpp, konstaterar vi.
– Ja, den är bra planerad, säger Lasse.

Sängen i blickfånget i vardagsrummet är bäddad, kuddens örngott i rosa med spets och blåa blommor på påslakanet vittnar om ett tidigare liv. Liksom ärvda oupphängda tavlor och den lilla bilden på killen, klassfotot av Lasses son, på nattygsbordet.

Sängen och soffan är centrala i Lasses möblemang, liksom soffbordet och tv:n. Den är ett bra sällskap, och här är det nyhetsprogram som dominerar, Uppdrag granskning och Agenda. Politik och ekonomi intresserar honom mycket. Melodifestivalen föga.
– Nej, det är inget för mig. Jag tycker inte att man ska tävla i musik. Men jag tittade 1974, när Abba vann, säger Lasse.

Då bodde han fortfarande hemma hos mamma och pappa i Kungälv.

Född på Västgötaslätten, föräldrarna bodde i Stora Levene när Lasse kom till världen, men det är uppväxten i Kungälv han minns. Han beskriver den som bra. Mamma jobbade inom äldreomsorgen, pappa var fabriksarbetare. Senare skulle de flytta till Kärra och så småningom skulle de gå bort.
– Pappa dog 1996, mamma 2011 och min tolv år äldre syster gick bort för fyra år sedan. Vi hade inte så bra kontakt, men mamma och jag träffades varje vecka.

I skolan trivdes han inget vidare. Lasse hade kompisar, han var inte utanför eller så, men var inte så intresserad av själva skolarbetet. Han läste senare in gymnasiekompetensen på komvux, lite datakunskap efter det, och jobb fick han. Lätt, faktiskt. Det första redan som 16-åring, på Arendalsvarvet.
– Det var bra villkor. När jag gjorde militärtjänst fick jag 25 procent av lönen. Inte konstigt att de gick omkull, säger Lasse och det glimtar till i ögonvrån.

1978 flyttade han hemifrån. Han hade träffat en tjej och flyttlådorna hamnade i Hjällbo. Hon drömde om att resa och de bestämde sig för att åka till Israel och jobba på en kibbutz i ett halvår.
– Sen ville inte hon, men då åkte jag ändå. Det var intressant. Jag var faktiskt i Betlehem på julen det året. Det är inte alla som har firat jul i Betlehem. Annars har jag inte rest så värst mycket. Varit på några charterresor till Spanien och Mallorca, men inget större, säger Lasse.

Bostadsrätten i Tuve köpte han 1980. En tid på raffinaderiet BP i Torslanda följde. Lite olika relationer hade han också, som man har i unga år. När alkoholen kom in i bilden kan han inte riktigt erinra sig. En av flickvännerna drack mycket, hon var från Polen vilket genererade en hel del resande dit och inköp av billig öl. Men de andra relationerna har inte burits av procenthaltiga drycker. Tvärtom, kanske brustit på grund av att Lasse trillade dit. Det är inte heller så lätt att säga många år efteråt, exakt vad som orsakade vad. De viktigaste banden är dessutom obrutna. Högt upp i ena hörnet hemma hos Lasse, i takhöjd, hänger en torkad brudbukett.
– Den är min frus. Mitt ex, alltså, förtydligar Lasse.

De bodde här under några år, Lasse och exfrun och sonen. Tills hon och pojken flyttade ut. Någon gång runt 2007 kan det ha varit. Någonstans i den vevan föll Lasse också bokstavligen, full, i husets stentrappa och ådrog sig skador för livet. Men även livets största sorger berättar Lasse om med fokus på det positiva.
– Vi har jättebra kontakt, mitt ex och jag. Vi hörs varje dag och träffas varje vecka, hemma hos henne. Hon hjälper mig mycket och jag hjälper henne med det jag kan. Ekonomiskt ibland, och med blanketter att fylla i. Hon är från Kap Verde och svenska kan vara svårt. 

Sonen blir 21 i år, berättar Lasse. Spelar fotboll i Ljungskiles A-lag.
– En väldigt fin kille. Han började i Gais när han var sju år, sedan Qviding, Häcken, Stenungsund och nu Ljungskile. När han spelar i Göteborg är jag alltid där och tittar. Senast för ett par veckor sedan på Bravida på Hisingen, säger Lasse.