Till en början syns han bara som en liten prick. Likt en trollslända som svävar över ytan. Gothenius varv tornar upp sig på andra sidan älven. Där inne har arbetsdagen precis börjat och den tremastade skonaren Isolda ligger vid dockan för upprustning. Årorna bryter den blanka vattenytan som när trollsländan hittar sitt byte. Den lilla ekan kommer närmare.

Simon höjer sin hand och vinkar till mig och himlen är ljust, ljust rosa. Klockan är 07.52 och när solen har gått ner den där dagen har jag fått mitt första och enda barn. Men det vet jag ingenting om ännu där jag står i hjärtat av Drömmarnas Kaj och väntar på Simon vid hans träskuta Anita.

När Simon kommit över till fastlandet berättar han att han har varit och sovit hos en tjej på andra sidan älven. Han ler när han pratar om henne. 

Min telefon ringer:
– Det är något annorlunda på gång här, du får komma hem, säger Emma. Hon som väntar vårt barn.

Jag står bokstavligt talat med ena foten i Simons lilla eka och väger mina alternativ. Försöker ställa frågor vars svar skulle ge mig ledtrådar kring huruvida jag kan ta det där steget ner i ekan eller inte. Emma hör vad jag är ute efter.
– Gör det där du ska göra men kom hem efteråt. Det är ingen jättepanik, säger hon.

Jag tar steget. Simon ror henne andaktsfullt. Det droppar från årorna i vattnet. En trut flyger förbi och hösten har tagit ett grepp om staden och färgat löven röda. Vi glider förbi Drömmarna Kaj och tittar på alla båtar som ligger där och väntar. Somliga på att äntligen få sjunka mot botten efter ett liv av hårt arbete, andra med nymålade skrov och förhoppningar om de stora haven. 

Väl tillbaka på kajkanten önskar Simon mig lycka till med en kram. Han går ombord på sin träskuta och börjar tjära in masten på Anita. 

Simon när en dröm om en seglande föreställning med scenkonst, performance och musik. När han förverkligar den ska han döpa om skutan till Anita Sailing Circus och bege sig ut på haven. I alla fall Kattegatt. Han säger att han fascineras av idén om att vara ett hundra procent mobil.

Tolv timmar senare i en annan del av staden föds vår dotter. Francis Elsa Anitha Flygare Ohlsson. Hon är frisk och väger 3 465 gram. Mitt liv har förändrats för alltid.

Några månader senare bryter coronapandemin ut i Sverige.

2016

Tre år tidigare och 400 meter österut från Simons skuta sitter Hasse Andersson på sin båt. Den heter Stege och han har släppt in mig i hytten tillsammans med hundarna Chiquita och Negra. Utanför det runda fönstret, som tydligen kallas ventilen när man är på en båt, regnar det och blåser. I fören vajar Lettlands flagga. Det är lettisk nationaldag och Hasse har själv sytt flaggan.

Han byter flagga varje dag. 

Vid kajkanten står en radda brevlådor. På en av dem står det Andersson. Men Hasse är väldigt noga med att jag inte får skriva i tidningen att han bor på båten, trots att han gör det. Det får man nämligen inte.
– Skriv att jag sover här någon enstaka natt eller så och att jag är här ibland bara, säger han.

Han vill inte väcka den björn som sover.
Hasse är 71 och det som började som ett tidsfördriv har blivit svårare och svårare att upprätthålla. Att sy alla de där flaggorna. Polens flagga kan man tydligen sy med fötterna medan Mexikos flagga, som har en örn sittande i en kaktus med  en skallerorm i munnen,  den måste man vara fantom för att sy, enligt Hasse.

Plötsligt en dag tröttnade han. Mitt i Etiopiens flagga. Så den blev bara halv. Han gick till systemet och köpte öl istället.

Jag är på kajen för att jag håller på med ett reportage om Göta Älv tillsammans med några andra fotografer på Göteborgs-Posten. Vi har alla valt lite olika nedslagsplatser längs älven. En åkte med lotsarna från Göteborg till Lilla Edet, en annan följde med ett säkerhetsföretag som rensade älven från stockar och annan bråte som flöt runt.
Själv drogs jag till Drömmarnas kaj. Det skräpiga äventyret bland gamla bildäck, containrar, rostiga järnskelett och skepp som låg och guppade längs kajen. Som en Jan Lööf-målning. Skäggiga pirater som ser tiden an.

Vilka var de som rörde sig där? Kameran använde jag som vanligt som ett passerkort till olika dörrar. Den här gången var det Hasses dörr som öppnades.
Han berättade hur han brukade sitta med en kompis uppe på soldäck med en öl och se båtarna och livet passera. En solig dag var livet gôtt, förklarade han. 

Han pratade om uppväxten i Kungsladugård. Hur han släpptes ut på gatan så fort han kunde gå men hur alla grannarna visste att det där var ”Anderssons pôjk” och såg till att han kom hem igen innan solen gick ner.
När han blev äldre gick han på sjömansskolan på Barken Viking och fick jobb på en segelskonare i Västindien. Första gången han fyllde år utomlands var han i Puerto Rico. Då fyllde han 16. Skutan skulle säljas och Hasse mönstrade av och åkte hem. 

Sedan kom lumpen och efter ytterligare några år på havet kom bergsprängeriet. Och där vi satt i hytten och pratade så frågade han sig själv varför han valde den vägen i livet. 
– Bergsprängning. Vad fan har jag hållit på med det för?

Men han tröttnade på skiten och satte sprängarföretaget i konkurs, tog lite ströjobb och så småningom blev han 65 och kunde ta ut pension. 

Hasse bodde på Mölndals camping när en kompis berättade för honom att båten Stege nere vid Gullbergskaj var till salu. Gullbergskaj, som Drömmarnas kaj är en del av. En granne till båten hade nycklar så de kunde komma in och se henne.

Hasse slog till direkt. Det tog några dagar, sedan flyttade han in. Året var 2007. Båten har legat still längs kajen sedan dess. Snart ett decennium senare har han ingen aning om motorn funkar.
– Det vet la faaan inte jag, blir svaret när jag frågar.

Det verkar inte vara så viktigt.

Samma år har Donald Trump vunnit valet mot Hillary Clinton i USA efter att ha skanderat lock her up! inför en uppeldad publik.  
I Storbritannien röstar man för utträde ur den europeiska unionen och i Nice kör en terrorist in i en folksamling och dödar 86 personer. Bob Dylan vinner Nobelpriset i litteratur men kommer inte på prisutdelningen.
Bandet Kent, som lagt det musikaliska fundamentet till mina tonår, splittras. Jag åker på den sista konserten i Stockholm, trodde jag, för att lyssna på den sista låten och för att säga hej då.