Det är trettio grader varmt när jag kör in på en grusväg som leder till en hästgård i det böljande sydskånska landskapet. Författaren Pascal Engman kommer ut på gårdsplan och guidar mig till bästa platsen att parkera. Här bor hans moster Chalina, ett påhittat namn av hennes storasyster Charlotta. Här ska familjen hänga i dag, grilla, sola och bada i poolen. 

Mamma Charlotta lutar sig tillbaka i en av korgstolarna placerad under ett parasoll vid poolkanten. Där har hon bra uppsikt över alla barn och barnbarn som leker i det turkosa vattnet. Hon får min första fråga:

Vilken är Pascals bästa egenskap? 
– När han var liten och det blev bråk någonstans gick han fram och kollade vad det var som hände. När han hade överblickat situationen kom han tillbaka. Han la sig aldrig i, provocerade eller slogs. Det är Pascal. Han är observant och har väldigt mycket känslor, men låter sig inte överväldigas av dem. Sedan är han jävligt bra på att sätta gränser och ta hand om sin tid. Han vet vad som är hans prioritet. 

Sämsta då? 
– Jag förstår att du vill ha det, säger hon och tittar på sin son som nu satt sig i skuggan. 
– Ibland kan han vara för diplomatisk.

Pascal Engman har sålt över två miljoner böcker i 24 länder. Det gör honom till en av Sveriges mest lästa krimförfattare i sin generation. Förra året var fyra av de sex mest sålda böckerna i Norge skrivna av honom. Grannlandet gillar hans stil och i recensioner är orden ”bladvändare” och ”samhällsskildring” återkommande. Det är högt tempo och cliffhanger på cliffhanger och i varje ny bok dyker han in i ämnen som känns: högerextremism, människohandel, terrorism, organdonationer, pengatvätt, incels och härnäst – ett knarkkrig. I september kommer Klanen, första delen i en ny trilogi. Uppföljarna Kriget och Kärlek släpps båda under 2026. 

Poliskommissarien Vanessa Frank har fått ställa sig åt sidan för andra karaktärer. Vi får följa Josef, Muhammad, Fatima, Ali, Antonia, Omar, Zara, Hjalmar, Fadi … och listan kan göras längre. Klanen är stor och hela tiden ökar antalet människor som dras in i deras mörka, mörka värld. Vi rör oss från år 1997 och följer gängkriminalitetens förändring i Sverige under nästan två decennier. Varje år inleds med siffror på antalet avlidna av skjutvapenvåld i kriminell miljö. Från 2010 till 2016 har det gått från 10 till 27. En ökning som förändrat Sverige, säger Pascal och berättar att alla händelser i Klanen är tagna från fall han läst eller hört talas om via såväl poliser som gängkriminella. 

– Allt har hänt på riktigt, i olika kontexter, och det mesta i Sverige. Det är bara delarna som utspelar sig i Mexiko som jag har hittat på. Jag har inte ens varit där, säger han. 

Vi sitter på en liten uteplats på andra sidan poolhänget. Pascal Engman ursäktar sig för att vara lite långsam i huvudet. Det har varit en morgon med fotografering i havet och logistikplanering inför dagens grill här hos mostern. Om mornarna är han vanligtvis i sin egen bubbla då han varje dag mellan klockan sju och elva skriver, med betoning på varje dag. Undantag sker bara när det är ett måste, som i dag och på julafton. 
– Att skriva är det roligaste jag vet och jag blir på dåligt humör om jag inte får göra det, säger han, som aldrig upplevt skrivkramp. 

Efter skrivtimmarna ägnar han sig åt träning och umgänge med familjen. Det är så hans dagar ser ut och på kvällarna, när hans partner Linnea lagt sig vid nio, läser han till ljudet av fotboll på tv:n. 
– Jag har några få nära vänner, men jag umgås inte så mycket med andra än min familj just nu. Dels för att jag inte hinner, och inte för att jag vill låta som ”årets papa”, men för att jag tycker att det är så jävla roligt att vara med Linnea och barnen. Jag är på riktigt lyckligast då! 

Han är mitt i småbarnsåren, sonen Benjamin är fyra och och dottern Sienna bara några månader, så det kanske dröjer några år tills han är ute på stan och slirar?

– Den här tiden kommer ju inte igen så det är lika bra att åka till Bamseland och inte tänka att jag hade kunnat sitta på Riche med några mediegubbar och kommit hem vid 02. Det kan jag göra i framtiden, om jag vill. 

Han fingrar på det lilla armbandet som sonen Benjamin gjort till honom. Strax efter kikar sonen ut från köket med en vattenmelontriangel i handen och frågar om han får vara med. Självklart, svarar pappa och Benjamin sätter sig i stolen bredvid och flikar in med frågor under samtalet. Som när Pascal berättar om modellen Antonia, som är med i Klanen, och Benjamin undrar vem hon är. Pascal svarar att det är en av de påhittade personerna som han skrivit om i nya boken. 

– Jag tycker om det extrema. Att skildra förortslivet på Malmvägen i Sollentuna och överklassfesterna i New York där modeller utnyttjas, säger han. 

Jag frågar Benjamin om han gillar att läsa och han nickar ja. En favorit är Riddarna av Runda Bordet, framförallt riddaren Lancelot.

Pascal Engman ska göra sitt allt för att hålla undan mobiler från sin son, en iPhone ska han inte få förrän han är 15, säger han och erkänner samtidigt att det nog är något han kommer få äta upp. 

– Det är så sorgligt att se tonåringar sitta med sina mobiler åtta timmar om dagen. Det kommer nog att få konsekvenser vi inte kan förutspå, säger han och fortsätter: 
– Vi har en fjärdedel som går ut grundskolan som är funktionella analfabeter, som kan läsa, men inte förstå vad de läser. Det är så jävla mörkt, hur ska de fungera på arbetsmarknaden?