Bea Szenfeld fick lära sig tidigt i livet vad hantverket gör för en människas hjärna, hjärta och hälsa i största allmänhet, och nu oroar hon sig. Såväl för samhällsutvecklingen som för nästkommande generationer. Vem ska ta över alla handfasta uppgifter när de unga varken vill eller kan?
– Det kommer att bli kaos. Jag vill bara påminna om det. För vi måste även i framtiden ha människor som kan sy kläder och bygga hus.

Vårt möte sker på Millesgården i Stockholm, för att det är en för Bea betydelsefull plats, men också för att vi inte kan komma till hennes ateljé som vi först önskat. Utsatt för oönskad uppvaktning har hon tvingats dra en gräns. Bea Szenfeld väcker starka känslor, i synnerhet hos arga män.

Över en vegansk och glutenfri måltid som hon beställer med ursäkten ”jag är så jobbig” sitter vi på uteservering med utsikt över Millesgårdens fantastiska skulpturpark. Bea Szenfeld känns långt ifrån jobbig. Hon har ansträngt sig för att hitta datum, vikt åtta timmar i sin kalender och släpat med sig tunga verk och material för att vi ska kunna genomföra det vi tänkt oss. Och i den sms-tråd som format vårt upplägg är det hon som avslutar med ”Underbart!” Tusen tack!”. Trots att hon hade kunnat vara upptagen med Lady Gaga, Björk, Tommy Hilfiger, Elle-galan eller någon stor utställning i New York.

Bea Szenfeld registrerar sin omgivning under pågående samtal. Undrar i en tankepaus om de andra damerna här bara ska dricka vinlunch eller faktiskt också besöka museet? Försöker hjälpa en nytillkommen gäst genom att påkalla en ung servitörs uppmärksamhet. Han är uppenbart praktikant, har hörlurar i öronen och registrerar inte sin omgivning lika bra. En stund senare tappar han bestick på marken och ett fullt vattenglas över en familj med barnvagn. Bea kommenterar: ”Såg du? Ja titta, nu hjälper folk honom istället. Eller får han skäll? Ojoj. Nu drar han upp byxorna och går härifrån.”

Hon undrar vad det ska bli av dem, dessa unga, rådvilla, som alla vill bli kända och berömda men helst inte göra det handgripliga. Lyfter lite överraskande fågelskådning som ett exempel på en sysselsättning med oskrivna rutiner som måste skötas även i framtiden. Bea Szenfeld ägnar sig åt detta intresse sedan en tid, och bekymrar sig för återväxten.
– På lördagsmorgnar brukar det komma en man som är huvudutfodrare, en volontär som fyller på fågelhusen med mat. En fåordig man som har koll på vilka som står där och skådar. Vem tar över hans uppgift en dag? Det kanske måste bli jag som gör det ...?

Det är så hon pratar. Med frågeställningar kring allvarsamma funderingar och en glimt i ögat. Emellanåt krassa konstateranden:
– Det är så ute med oss. Jag är faktiskt väldigt glad att jag inte växer upp nu. Det låter tråkigt men jag skulle aldrig vilja ha den press på mig som sociala medier kommer med. Alla de där detaljerna som lämnas ut och som ingen behöver veta. Det finns inget kvar att ta reda på. Nyfikenheten är borta, säger hon. Konstaterar sedan att hon är en tant, sedan länge. Anti nymodigheter. Säger att hon såg tendenserna redan för 15 år sedan; skrädderier som lades ner, ingen som tog över, materialbutiker som upphörde. Nämner detaljhandel som Knapp-Carlsson.
– Behöver folk inte knappar längre?

Förändringarna har kommit smygande men nu ser hon att det rasar.