Tvättlinorna löper sicksack längs med taket. Där hänger in-och-utvrängda skivomslag på tork. Elin Engberg, som sjunger och spelar kontrabas i americanabandet Det blev handgemäng, skjuter ut rakbladet på en mattkniv och riktar eggen mot ett gammalt vinylomslag med den brittiske smörsångaren Engelbert Humperdinck.
– Det gäller att vara försiktig så att man inte skär sönder flärparna, säger hon och sprättar upp konvolutets sidor.

De senaste veckorna har göteborgarna förvandlat sin replokal – inrymt  i ett skyddsrum – till en skivfabrik där de vränger gamla skivomslag ut och in, limmar ihop, för att sedan stämpla kartongen med det nya omslaget: en stiliserad hand i full färd med att utdela en lavett.

Multiinstrumentalisten och bluessångaren Bror Gunnar Jansson rusar fram med en blöt trasa för att torka bort limmet som väller fram under konvolutets flärpar. Det här är ett kritiskt moment, förklarar han och torkar omslaget till bandets tredje fullängdsalbum, La-la-lavett. Om det är för mycket limkladd på konvolutet går skivan inte att sälja.

De senaste åren har bandet breddat sin musikaliska repertoar. Det uramerikanska bluesgunget utgör fortfarande grunden, men nu med tydliga inslag av svensk 1970-talsprogg. Den nya skivan är fylld med moderna kampsånger med titlar som Farligt vänstersväng och Det blåser kalla högervindar.

För låtskrivaren Bror Gunnar Jansson finns det en enkel förklaring till varför han skrev protestsången som ledde till bandets plötsliga vänstergir.
– Jag var förbannad, säger han.

Elin Engberg fyller i att albumet är en protest mot att Sverigedemokraterna har blivit ett parti i mängden för både medier och allmänhet – samtidigt som rösterna som säger emot blir allt färre.
– Numera är det extremt att tala om solidaritet, säger hon. Vi vill ändra på det, och ta tillbaka det politiska samtalet.

Hon har inte fel i att de politiska stämmorna tunnats ut. Under 2010-talets woke-era gick det inte att kasta en sten utan att träffa en normkritisk artist som rappade om allt från HBTQIA-rättigheter till samekultur. När partiet Feministiskt initiativ 2014 släppte skivan F! så medverkade 64 namn från svenska artisteliten, från Sarah Dawn Finer till Lisa Nilsson. När aktivismvågen ebbade ut kort därefter och det politiska samtalet handlade mindre om solidaritet och jämställdhet och mer om invandring och bensinpriser svalnade engagemanget.
– På senare år har många sagt att musik bara ska handla om musik och lämna politiken därhän. Men för oss är det viktigt att visa vad vi står för, säger Bror Gunnar.

För medlemmarna i Det blev handgemäng har politiken alltid funnits där. Även om de inte sjöng ut sina uppfattningar, så talade de om dem mellan låtarna när de uppträdde i nedgångna bluesklubbar och hembygdsgårdar ute på vischan, berättar Christoffer Johansson, som spelar gitarr och sjunger.
– Men vi var mindre plakat i början, säger Elin. Det var mer av en intern diskussion som läckte ut, beroende på publikens förmåga att ta emot våra åsikter.

På nya albumet rör det sig inte om poetiska eufemismer eller subtila referenser. I Det blåser kalla högervindar sjunger de rakt ut ”Till sist vill vi bara säga vad SD är för skit. Att de inte vill kännas vid sin bruna väg, men de stinker ända hit”. För ett band som mest spelat traditionell americana och har uppträtt i alla svenska hålor och föreningsklubbar är det inte helt friktionsfritt. Ena dagen kan de medverka på en alternativkulturfestival i Malmö, och andra dagen på en renodlad countryfestival i Sölvesborg. Vid flera tillfällen har de stått framför en publik som gillar deras sväng men inte deras åsikter. 
– Det händer att vi hamnar i sammanhang där det viftas med sydstatsflaggor, säger Emanuel Svensson, bandets trummis.
– Vi spelade på en rockabillykryssning för ett tag sedan där det var många SD-kepsar i publiken, säger Elin. Då körde vi ett raskare set med mindre snack och undvek våra mest plakata låtar. Trots vårt namn har vi valt en linje av att undvika fysiska slagsmål.