Att kastas in i Linda Carlssons värld är att åka en känslomässig berg-och-dalbana. När hon har lyft det ljusa, plockar hon fram det kolsvartaste svarta. 

Varje morgon, även om hon har tänkt ha en ledig dag, går Linda upp och skriver. Hon umgås med sina tankar, försöker sortera. Det är den bästa stunden på dagen. Hon vill att hennes texter ska engagera.  
– Nuförtiden innehåller popmusiken många tomma ord. Mina texter är väldigt specifika och det triggar såklart folk som inte gillar det. Men kan jag lägga in något som får någon att tänka ett steg till, då …

Hon har haft sin beskärda del av hat och dåliga recensioner. 
Vi ska återkomma till det.

Linda brukar prata om Miss Li i tredje person. Det har hon gjort från första början. Det var läskigt att gå upp på scenen som sig själv. Att göra det som Miss Li var ett knep för att bättra på självförtroendet. Det var också därför hon hade jättemycket smink och klänningar som väckte uppmärksamhet. På scenen har hon kunnat ta plats, flamsa och hålla låda. Hon har dragit anekdoter. ”Inte som Tomas Ledin kanske, men du fattar”. 
– Jag är så folkskygg. Jag kan gå in i en lokal och tro att alla hatar mig, till skillnad från manliga kollegor som går in i ett rum som ”kingar” och njuter av att vara den offenliga personen. Men jag jobbar på det. 

Miss Li är en av Sveriges största artister, men när hon går ut med sina hundar Kenta och Bosse vill hon bara vara i sin egen bubbla. Solglasögonen är på och känslan av att hon är dålig, den bär hon med sig. 
– Det är tur att jag tycker om att umgås med mig själv. Och med mina hundar. Men jag lever ett halvt liv på grund av kändisskapet. 

På utsidan, på Dalagatan i Stockholm, inte långt från lägenheten där Astrid Lindgren bodde, står en man och fönsterputsar dörren. På baren Musslan, mot dörrens insida, står Linda Carlsson och poserar för fotografen. Per Englund dirigerar: ”Kommer du fram lite mer. Ah, inte fullt så mycket, tillbaka lite grann. Vrid lite mer mot kameran igen”. Linda är tillfreds med att Per använder blixt. ”Ja, jag gillar blixtbilder, för det poppar så jäkla mycket”. 

Mycket är sig likt på Musslan sedan den där majkvällen för tjugo år sedan. Som de ostronskalsliknande lamporna längs ena väggen, där Linda, alias Miss Li, gjorde sin allra första spelning, inbjuden av discjockeyn och Stiko Per, en annan dalamusiker i exil. 

Till fotograferingen har hon med sig en resväska med ombyte. Det ska vara så färgglatt och varierat som möjligt, när bilderna tas. Det vildsint gröna, det gällt gula och det galet mönstrade fungerar nu som då som en rustning mot omvärldens blickar när hon ska ta sig an sina popstjärnebestyr. Likaså solglasögonen hon bär. 
– Det är lite annat nu än när jag började. Vi har filmat Tiktoks. Så var det inte när jag slog igenom. Det har varit en liten inkörsport för mig. Jag har verkligen kämpat med att tycka att det alls är okej. 

Linda grimaserar när hon säger det. Dalmålet sjunger när hon pratar, grövre och grövre ju mer personlig hon blir. Gör hon inte Tiktoks upptäcker inte folk hennes låtar. Så är det. 

Sitt första gig, då för tjugo år sedan, fick hon med två veckors varsel, hon som bara lagt upp sina låtar på dåtidens musikaliska guldgruva på nätet, Myspace. Det var bara att börja repa. Hon var jättenervös, dämpade rädslan med några öl och satte sig vid sitt el-piano som hon köpt på avbetalning. Ett instrumentet som hon fortfarande har kvar och vägrar byta ut det trots att det är fullt med ”öl, blod och trasiga tangenter”. 

År 2006 hade hon skrivit, men ännu inte nått ut med låten Oh boy, den energifyllda, lekfulla och leendeframkallande popsången som blev hennes genombrott. Piano kunde hon inte spela, inte då i hörnet på Musslan och egentligen inte nu heller. Säger hon. 
– Jag spelade alla låtar i balladform för att hinna se vart jag satte fingrarna. Det var bara kompisar här. 

Ett stenkast härifrån, vid Sankt Eriksplan, spelade hon in låtar efter att ha sålt alla sina möbler för att ha råd med studiotiden. Bara sängen fick vara kvar. 
– Jag ville göra något ingen annan hade gjort. Jag hade bara mina drömmar och var på något vis så oförstörd. Det var ingen som hade börjat hata mig än. Hemma i Borlänge hade jag aldrig vågat spela för folk.