Vi ses första gången i Göteborg en mörk och kall måndagskväll i januari. Det är filmfestival och Hotell Draken myllrar av festivalbesökare, filmarbetare och press. Ingen verkar ta någon större notis om att Amy kliver upp på den lilla scenen. Inte för att sjunga – om någon trodde det.

12-åringen som under artistnamnet Amy Diamond slog igenom stort med hitlåten What's in it for me har passerat 30, går under sitt riktiga namn Amy Deasismont och är här för att prata om Svärtan. En kommande thrillerserie på SVT, till vilken Amy står för delar av både manus och regi. 
– Om du ska presentera dig och säga vad du gör, vilken av yrkesrollerna säger du först? frågar konferenciern.

Amy funderar innan hon svarar.
– Manusförfattare.

En solig vårdag två månader senare är jag på väg till hennes kontor på Södermalm i Stockholm. Framme vid en mysig liten innergård omgärdad av gula 1700-talshus dyker Amys omisskännliga leende fram i en av dörröppningarna.
– Gick resan bra? hinner hon fråga mig, innan jag hunnit fråga hur läget är med henne.

Amy visar in i kontorslokalen hon delar med två andra. Varav en är formgivaren Hanna. Något som syns på -väggarna, prydda med grafiska illustrationer i jordiga färger. De knappt 25 kvadratmetrarna rymmer ett litet kök, en soffa och tre arbetsbord. Hemtrevligt men ändå sparsmakat inrett. Lite väl sparsmakat vid Amys arbetsbord kanske. Här är helt tomt, sånär som på en handkrämstub hon lämnat efter sig. Som taget ur en tonårskilles rum, åtminstone på film, hinner jag säga. Men Amy fattar referensen direkt.
– Runkkrämen! Gud, exakt den viben, skrattar Amy.

Bordet mittemot tillhör ”manusförfattarkompisen” Vera. De lärde känna varandra när de skrev manus till den tredje säsongen av den norska romcom-serien Hem till jul ihop. 
– Man tror att man inte kan få fler bästisar i den här åldern, att man är färdig typ. Men så kom Vera in och bara ”jag har plats”! Det är väldigt härligt när det blir så. 

Att man lär känna så mycket nya människor är något Amy älskar med filmvärlden. 

Med varsin tekopp i handen placerar vi oss vid det lilla köksbordet.

Hur mår du? 
– Nu är faktiskt en underbar period. Förra året var väldigt stressigt.

Inspelningarna av Svärtan, en bearbetning av John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985, tog mycket tid och energi i anspråk. Serien spelades in på en ö i Stockholms skärgård. De kunde åka hem på helgerna, men som regissör fick hon ägna tid även efter arbetsdagens slut åt förberedelser. Tid för vänner, familj och återhämtning fick skjutas på framtiden.
– Det var ett sjukt kul år. Men man kan bara jobba med den stressen till en viss punkt.

Vikten av återhämtning är i dag något hon värderar högt. Men vägen hit har varit lång.

Amy är född i Norrköping, men växte upp i ett rum med många fönster mot världen. Tio månader gammal flyttade hon och familjen till England där de bodde tills Amy var fyra och ett halvt. Hon har en vag känsla av huset, grannskapet med sin lilla rondell. Men den tydligaste bilden hon har av sig själv från perioden är på hjul.
– Ett av mina första minnen är att jag skejtar runt huset på rullskridskor, säger Amy. 

Sedan blev det Sverige igen. Jönköping. Och skridskor av ett annat slag. Mamma föreslog konståkning, det påminde om rullskridskor. Från sex till tolv års ålder var hon som uppslukad av sporten. En tillvaro präglad av hård konkurrens och lika hårt engagerade föräldrar.
– Jag tror jag fostrades rätt snabbt i att gå in i min egen bubbla. Jag minns att jag gillade att tänka: om jag vinner är det min förtjänst, om jag förlorar är det mitt fel.

Men skridskor var inte det enda som formade henne. 
– Jag har alltid varit textfokuserad och lärde mig engelska innan jag lärde mig svenska. När jag hör låtar är texten det första jag lägger märke till.

Det var hennes pappa som tidigt började spela låtar för henne och fråga: ”Vet du vad den här låten handlar om?”. Hon minns en av de första favoriterna, Don't Give Up med Peter Gabriel och Kate Bush – en mörk berättelse om en man som förlorat jobbet och en kvinna som ber honom att orka leva vidare. Tung kost för en sjuåring. Men Amy slukade det. 
– Det är egentligen inte så konstigt att jag gillar att skriva i dag, konstaterar hon.