I  don't think he is home”, säger portvakten till lägenhetskomplexet i den lite finare stadsdelen Flamengo, i Rio de Janeiro. Han har naturligtvis rätt, för nyckeln lämnas in när Henrik Brandão Jönsson går ut. Henrik är inte hemma, men bara några minuter senare släntrar den gänglige gringon in genom den dygnet-runt-bevakade grinden. Efter två kindpussar konstaterar vi båda det uppenbara: att vi är svenskar, som anländer på utsatt tid.
– Kommer du på angivet klockslag i Rio är värden kanske inte ens klädd, och du riskerar att genera den som bjudit in dig. Att vara punktlig kan uppfattas som oartigt, säger Henrik med skånskt tryck på de sista stavelserna.

Det är söndag eftermiddag, han går i shorts, skjorta och flipflop, och har just ätit lunch med sin 21-åriga dotter Clara, som snart ska få erfara hur det är att bo en längre tid i Sverige där hon ska läsa svenska. 
– Det kommer att bli tufft för henne att vara i Malmö när det är som roligast här på södra halvklotet, med karneval och sommar, säger Henrik som gruvar sig för egen del också eftersom han ska följa med över Atlanten för att installera henne i lägenheten i Sorgenfri. Tanken på svensk sydkust i januari-februari får honom att grimasera, för det är också den period ”när svenskarna är som tråkigast”. Augusti är ”lite sexigare”, när alla kommer tillbaka från sina semestrar och är sugna på att umgås. Att Clara ska ut på eget äventyr glädjer honom dock.
– Jag är inte ett dugg orolig. Har man vuxit upp i Rio och överlevt det så finns inget att vara rädd för. Clara var elva när hon lärde sig att ducka i bussen när skottlossning hördes från gatan.

Den egna inlärningen har gått långsammare. Hittills har han blivit rånad sju gånger. ”Med pistol mot huvudet blir det jättejobbigt om man inte kommer ihåg koden till mobilen.” Jobbigast var ändå den gången han hotades av en transvestit, ”hög som ett hus”, svingande en machete. Det slutade med gatlopp, ett halsbrytande hopp över staketet till en inhägnad refug, blåmärken, skrapsår och en bruten tå. Allt enligt den sydamerikanska logiken, ju finare kvarter desto mer utsatt. En bra adress lockar också den som vill råna dig. 
– Du måste alltid vara på din vakt här, säger Henrik, och medger att det är en spänning som också attraherar honom. Livet blir mer intensivt om du inte vet helt säkert ifall du kommer hem till kvällen. I Rio accepterar därför Henrik Brandão Jönsson att bli hotad då och då. Men inte i Malmö. Där blev han så arg att han en gång ringde polisen när ett gäng försökte slå honom för att han hälsat lite för brasilianskt en sommarkväll, upprymd över att trampa uppväxtens gator.
– Jag blev så förbannad! Vad fan, det där var ju MITT område, säger han med den ironiska humor som är kännetecknande för oss sextiotalister.

I lägenheten i Rio, med väggfärger i varmt solgult och milt regnskogsgrönt, känns vintern i Sydsverige ännu avlägsen. En klassisk världskarta på väggen i sovrummet, med stift som markerar alla platser han rest till, berättar om vagabonden Henrik. Trägolven och de egendesignade bokhyllorna vittnar om hans nordiska börd och till det kylda brasilianska vita vinet bjuder han på de bästa chips han har hittat i landet där dill- och gräslökschips inte går att köpa.
– De här har ändå … mmm …  lite halvsvenska kryddor, säger han mellan tuggorna.

Jag är ingen chipskonnässör men förstår, vet precis vilket smågodis jag skulle längta efter om jag emigrerade.
Det är saknad och förlust, liksom livets höjdare och fallgropar vi ska prata om. Och ett samtal med Henrik Brandão Jönsson rinner som ni säkert redan förstått som en ofiltrerad flod. Hans namn väcker inte bara positiva känslor i Sverige och att han skulle ställa upp på en längre intervju var absolut ingen självklarhet efter hösten 2024. Men Henrik Brandão Jönsson är inte en förutsägbar person, så nu är vi här. Och börjar med att skrota en idé. Jag har laddat för att följa med till stugan uppe i bergen där han har skrivit sina böcker. Henrik gillar tanken, men har surnat till på ägarinnan han hyr av. Plötsligt medveten om att Henrik Brandão Jönsson är ett känt namn i Sverige vill hon ta betalt bara för att vi ska komma dit, insupa miljön och ta lite bilder.
– Hon vill ha 500 real, nästan tusen kronor. För vaddå?

Ägarinnan som vill rida på hans kändisskap ”istället för att jobba” står inte högt i kurs nu.
– Fuck you, liksom, jag har ju hyrt huset i 14 år.

Vi släpper henne och pratar istället om det han nyss bevakat för Dagens Nyheter. En fasansfull massaker i en av Rios favelor varvat med klimatkonferensen i Belém. Mycket inläsning, hög produktionstakt i kombination med risktagande och anspänning. Avrättningarna i favelan Complexo da Penha är något av det värsta han sett under sina snart 25 år i Brasilien.
– Jag var och gymmade när det hände, såg det i mobilen och sa till min tränare: ”Fan, det är 64 döda!” Och han, en stor, svart tatuerad kille, konstaterade: ”Ja. Och sen har vi de andra.”