Av alla de val han gjort är det bara ett projekt han inte skulle valt om i dag, säger Fares Fares, utan att röja vilket.

Innan alla filmer och tv-serier var det teater som gällde. Under högstadietiden i Örebro fick han frågan om att vara med i en amatörteatergrupp som behövde en ung kille från Iran. 
– Jag sa att jag kom från Libanon, men fick svaret att det inte spelade någon roll. 

Han testade och blev fast i skådespelandet, sökte flera gånger till Teaterhögskolan i Stockholm, utan att komma in. Men på folkhögskolan i Wendelsberg i Göteborg blev han antagen, och del av teater-kollektivet Tamauer. Senare stod han på Stadsteaterns scen. 

Innan han bestämde sig för att flytta till storstan tog han ett sabbatsår från teatern och jobbade i kassan på Sturebiografen och Skandiabiografen, där vi möts denna dag. 

Hur kunde du lämna Västkusten? 
– Ja, hur fan började det egentligen? Kanske var det brorsan som fick mig till Stockholm eller så ville jag ha ombyte. Att flytta till Göteborg från Örebro var perfekt. Det var en fantastisk tid. Jag älskade att vara där. Jag tyckte väldigt mycket om Göteborg, faktiskt, säger Fares Fares och låter lite som att han inser det i sittande stund. 

Inne på Skandiabiografen på Drottninggatan visar han var kassan brukade stå på hans tid. I dag hänger ett skynke för och han tycker det är synd för de vackra väggmålningarna döljs. Vi går förbi en stor plastpåse fylld med förpoppade popcorn. Den ser grotesk ut och får Fares att överväga att slopa sitt favoritbiosnacks i framtiden. Han sätter sig i en av de röda sammetfåtöljerna i den tomma salongen. På scenen står en kvinna och förbereder sig inför en presentation och Fares frågar vilken film hon ska visa. Men kvinnan svarar inte, hon pratar inte svenska. En av hennes kollegor förklarar vem det är som frågar, nämner olika filmer han varit med i, men hon har ingen koll. Härinne ska den sista filmen i Egypten-trilogin ha premiär i november. Fares Fares är ”extremt stolt” över filmerna han gjort tillsammans med regissören Tarik Saleh: The Nile Hilton Incident (2017), Boy from Heaven (2022) och nu Eagles of the Republic (2025). Den sistnämnda handlar om George Fahmy, en av Egyptens mest älskade filmstjärnor, som spelas av Fares Fares. När regimen pressar honom att medverka i en propagandafilm som ska glorifiera diktatorn tvingas han in i en rad personliga, karriärmässiga och politiska konflikter. 
– George beter sig mycket mer som en filmstjärna än vad jag gör. Framför kameran kan jag sticka ut, men bakom är jag ganska lugn. Förr var skådespelare lite mer ”larger than life” och jag har baserat George på de egyptiska stjärnor jag växte upp med, som var lite i stil med italienaren Marcello Mastroianni, säger han.

George har till exempel krav på att det ska finnas sashimi i logen. Fares själv gick ner 15 kilo för rollen och åt främst sallad och fisk under inspelningen.
Fares Fares och Tarik Saleh är bästa vänner och regissören har sagt att han aldrig tänker göra en film utan Fares. Duon träffades i Stockholm när Fares gjorde en pjäs med Eva Bergman på Stadsteatern. 
– Det var en föreställning om Guantánamo och Tarik höll ett föredrag för oss eftersom han hade gjort en dokumentär om fängelset. Vi pratade lite då, och senare sprang jag på honom i Los Angeles. Då blev vi vänner på riktigt. 

Vad pratar ni om, förutom film? 
– Mest skit. Det finns ingen annan jag kan prata med om så meningslösa saker. Vi kan sitta och diskutera ett sånt här i tre timmar, säger han och håller upp en liten pappersficka som sushipinnar brukar komma i. 

Vad är det bästa med Tarik som regissör? 
– Hans intellekt. Han är en otroligt smart och skarp människa.