Det är en av de varma sommardagarna när jag kommer till Lunds centralstation, köper med mig croissanter och tar mig till adressen jag fått. Porten ligger intill ett torg där det sitter ett gäng glada gubbar och dricker öl. Klockan är strax innan två. 

Dörren öppnas av sambon Anne-Marie Larsson. Hon välkomnar mig in i hallen och vidare till vardagsrummet där Roy Andersson kommer gående i mjukiskläder med rollatorn framför sig. Han ler och hälsar med ett stadigt handslag. Vi sätter oss vid matsalsbordet. 

Hur mår du? 
– Jo, jag har haft lite krämpor, men de håller på att gå över, säger han. 

Inför mötet med den stora filmregissören vet jag inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Jag har fått för mig att han är lite svår. Den senaste tiden har jag reflekterat över att äldre män som min pappa, min farbror, mina vänners pappor och andra, inte är så intresserade av att samtala. Vi kan umgås en hel dag utan att en enda fråga ställs. Så jag har en teori om att äldre män helt enkelt inte är nyfikna längre. Men nu blir jag motbevisad. Roy ska komma att ställa fråga efter fråga till mig under hela vårt möte.

För några år sedan fick Roy Andersson normaltryckshydrocefalus, vilket innebär en ökad vätskeansamling i hjärnan. Under en period ledde det till kroppsliga nedsättningar och förvirring. Roy fick sämre balans och blev okoncentrerad. 
– Jag hade svårt att engagera mig i någonting och förstod inte vad det berodde på. Nu vet jag varför … det var den här hydrocefalushistorien som tog några år av mig. 

Inför operationen behövde han vara nykter i två månader. 
I dokumentären Being a Human Person av Fred Scott skildras Roy Anderssons alkoholkonsumtion på ett blottande sätt. Han dricker så pass mycket att det påverkar produktionen av hans sista långfilm Om det oändliga (2019) och hans team av människor blir oroliga. Pressen är hård, främst från Roy själv. Till slut blir situationen ohållbar och Roy går med på att åka på rehab. Han investerar över hundra tusen i att bli nykter, men ger upp efter tio dagar och åker tillbaka till sin studio i Stockholm, Studio 24, och kämpar sig fram mot mållinjen. Filmen går upp som planerat och tar sig till världens äldsta filmfestival i Venedig, Mostra Internazionale d'Arte Cinematografica di Venezia, där Roy Andersson fem år tidigare, som första svensk, vann det prestigefyllda priset Guldlejonet för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Den här gången kammar han hem Silverlejonet, för bästa regi. 

Var det värt det? 
– Ja.