David Dencik sov dåligt i natt. Han gör alltid det första natten på hotell. Nu kommer han in och öppnar en Coca Cola i ett hypermodernt men mörkt mötesrum i tv-huset på Oxenstiernsgatan på Östermalm. Utsidan ger sken av att allt är som förr. Tv-huset är precis lika kolossliknande mastodontiskt som Filmhuset och Radiohuset, två andra bjässar från samma tid, 1960- och 1970-talet.

Men inne i huset har mycket hänt. Inte minst har säkerhetstänket maximerats. Receptionen befolkas numera av ett helt fotbollslag med vakter. I alla fall är det så det känns. Men jag tar mig in, liksom filmstjärnan framför mig.
Vad tror du att den 15-åriga versionen av dig hade tyckt och tänkt om det du gör och den du blev?
– Den lille ängslige pojken hade nog varit glad över att jag förlöstes på detta vis i livet. Jag ville se världen, ville väldigt gärna göra någonting kreativt. Vad det skulle vara hade jag inte alls koll på men jag ville syssla med något som inspirerade mig och fyllde mig. Jag har haft turen att lyckas med det. Jag har fått resa och jag har fått upptäcka världen. Och roller, alltså det inre livet hos Lars Norén eller hos alla möjliga andra människor.

David Dencik är i Stockholm för att prata om Smärtpunkten, serien där han spelar just Lars Norén.

Som ung drömde en nyfiken David Dencik om att göra fältarbeten i någon urskog någonstans och skriva för National Geographic. Han ville grotta ner sig i uttryck för mänskligt beteende, var intresserad av antropologi och säger att det på sätt och vis är det han bedriver nu, antropologiska studier, som skådespelare. Fast på sitt eget ovetenskapliga sätt, genom att läsa på, genom att sätta sig in i roller. Det är också en form av fältarbete.
– Det är så många kollegor som kämpar betydligt mer än vad jag har behövt göra. Med att få roller, med att få det att gå ihop. Jag är tacksam för situationen jag har. Och jag har två språk jag kan spela på. Till och med tre, om jag räknar med engelska.

David är uppvuxen i Danmark men med svenska föräldrar. Han är teaterhögskoleutbildad i Stockholm och har en karriär i både Sverige och Danmark (och internationellt). Han, som bor i Köpenhamn, artikulerar väl, uttalar varje ord väldigt noggrant, till perfektion, men det finns ingen tillstymmelse till dialekt, samtidigt som det inte heller låter som rikssvenska. Han har helt enkelt sitt alldeles eget språk med ordval som få andra gör nu för tiden. Han säger robust, han säger gladlynt.

Till slut släppte det där ängsliga, berättar han. Att börja på gymnasiet var läskigt, det var som att komma ut i den riktiga världen och när han var 16 åkte han utomlands, ett år som utbytesstudent. Han läste spanska och hamnade i det enda landet i Sydamerika där man inte talar spanska, Brasilien.
– Det var en ren slump. Jag fick ett samtal. Vi, familjen, skulle ut och resa, taxin stod på gatan och vi skulle flyga långt bort. Så sade den som ringde: ”Nu har vi fått en värdfamilj”. Jag ville till Mexiko men jag erbjöds en familj i Ecuador, en annan i Venezuela, en tredje i Paraguay och den fjärde i Brasilien.

Taxin väntade och Ecuador valdes bort för att Davids moster som varit där, inte var så imponerad. I Paraguay bodde det bara en massa nazister, menade familjen Dencik och Brasilien var inget alternativ på grund av språket. Så det blev Venezuela. Men när David väl bestämt sig hade arrangörerna ringt någon annan så han hamnade i Brasilien där det pratas portugisiska.

David Dencik blev mer självständig, han fick ett annat självförtroende. Plötsligt fick han komma ut och se den där världen han hade längtat efter. Han hittade sin identitet. Han som kom till Brasilien var kort, lite rund och bar glasögon. Han var också ”lite rädd för livet i stort”.
– Men jag landade i en trygg familj som jag har kontakt med än i dag. Jag planerar just nu en resa med min egen familj för att hälsa på dem. Mer än 35 år senare. Deras släkt var stor, det var alltid mycket folk på besök, men jag mötte också en massa andra utbytesstudenter som jag lärde känna och som jag reste med. Det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag blev mer robust.

Han var tvungen att lösa problem som han ställdes inför. Hur skulle han ta sig med buss till nordöstra Brasilien, en tre dagar lång resa? Hur skulle han ta sig hem på nätterna?