Efter några dagar med vad som skulle kunna liknas vid sommarvärme är det återigen kallt i luften. Maj månad går inte att lita på. Mitt i vimlet på centralstationen i Göteborg lyckas jag urskilja Peter Ahlborg, iklädd mössa och en mörkblå vinterjacka. Han hatar att frysa. Hans oregelbundna dygnsrytm har återigen gjort sig påmind, ett korthugget sms på morgonen vittnar om att det inte blev så många timmars sömn inatt, vilket har sin förklaring. Större delen av gårdagen sov han bort. Han var på Åbytravet dagen dessförinnan. Det blev sent. Han dansade och hade en helt fantastisk kväll. Energin var på topp. Folk frågade hur mycket han druckit egentligen och fick då till svar; ”Inte en droppe, jag dricker bara cola”. Peter Ahlborg har inte rört alkoholen på 19 år. 

Han har aldrig sett sig själv som alkoholist. Har alltid kunnat sluta, ibland haft uppehåll i ett helt år. Det är inte något en person som är beroende av alkohol kan göra, menar han. Men spriten har spelat en stor roll i hans liv. Länge var den ett sätt att dämpa känslor. Ett sätt att fly undan verkligheten. Ofta drack han ensam, antingen hemma eller ute i skogen. 
– Under en period var jag väldigt upptagen med alkoholen som livsstil. Nio av tio gånger drack jag för att jag inte mådde bra. 

Peter började dricka när han var 16 år. En äldre kusin introducerade honom. Öl tyckte han inte om, starksprit blandat med Coca-cola var favoriten. Vid 20 års ålder eskalerade hans drickande och när han en kväll i maj kom hem till sin pappas lägenhet passade inte längre nyckeln till ytterdörren. Hotet om att byta lås hade kastats upp under flera av deras bråk men Peter trodde aldrig att det skulle hända, tänkte att det var tomma hot till för att skrämmas. Men nu stod han där, oförstående, utan hem och helt förkrossad. Där och då var flaskan hans enda sällskap. 
– Pappa sa ”Om du inte jobbar ska du inte heller ha ett rum i lägenheten”. Men han tog aldrig reda på varför jag inte jobbade. Han förstod inte att jag mådde dåligt i själen. 

Tåget mot Vänersborg luktar nytt. I vanliga fall hade Peter suttit i ett säte utan någon medpassagerare bakom sig. Han har blivit överfallen vid ett antal tillfällen och vågar inte längre chansa. Han vill ha översikt. Men den här gången gör han ett undantag. Utanför fönstret swishar landskapet förbi. Betong och glas byts snabbt ut mot röda trähus med vita knutar. Det är snart 20 år sedan han besökte Vänersborg för första gången. Peters boendesituation var inte hållbar under den här perioden. Lägenheten i Tuve han fått av socialtjänsten var fylld med svartmögel. I ett sista försök att fixa ett stabilt boende till sig själv och sin dotter kontaktade han soc igen och ställdes då inför ett ultimatum; antingen tvångsomhändertas hans dotter och hon familjehemsplaceras eller så bor de i en lägenhet i Vänersborg tillsammans i två veckor där deras relation kan kontrolleras. Valet var enkelt. 
– Det var ingenting att diskutera. Bara tanken på att stå på en parkering och se henne åka iväg i en bil var fruktansvärd. Jag hade såklart inte blivit våldsam men jag hade skrikit; ”Ni gör ju fel! Varför kunde ni inte bara hjälpa till från början?”

Lägenheten i Vänersborg var fin. Den hade allt de behövde. Grannarna förde aldrig något oväsen och Peter fick pengar från soc för att kunna köpa mat. Under hela vistelsen höll han humöret uppe och försökte måla upp en bild där allt skulle lösa sig. Nu skulle de äntligen få det bra. Men de två veckorna ledde ingenstans. Istället följde utredning efter utredning. Hans dotter flyttade tillbaka till sin mamma, som under perioder hade problem med alkohol, och han själv tog in på olika härbärgen för att slippa den mögelangripna lägenheten i Tuve. 

Vårt samtal avbryts tvärt när Peter kommer på att han inte blippat sitt kort. 
– Det är väldigt viktigt det där, gör man inte det hamnar man väl i fängelse.