När hon gick på folkhögskola fick hon i uppgift att ta fram sin clownröst. Kompisarnas ganska nasala, ”vanliga” försök följdes av Gizem Kling Erdogans jätteaggressiva, väldigt mörka och mycket roliga röst. Ju mer hon försökte kontrollera sig, desto mer exploderade rösten i dess raka motsats. Slutsats: det gäller att våga släppa kontrollen. 

Hon kom som ett frågvist yrväder en höstförmiddag och hade en macka i handen. Nu står skådespelaren Gizem Kling Erdogan här, sent omsider, i den intetsägande foajén mellan Tranströmerbiblioteket och Forsgrenska badet i Medborgarhuset. 
– När jag köpte kaffe i morse sa en man till mig: Tänk inte så mycket. Det var som om han såg rakt in i mig. Efter det har jag tänkt och tänkt: Vad menade han med det? 

Vi börjar prata, fotografen Andy, Gizem och jag, tre västsvenskar i förskingringen, om det Högsbo där hon är uppvuxen. Eller, hon säger Frölunda först, men kommer på att hon kan vara mer specifik med oss. Den riktiga isbrytaren dundrar in när det visar sig att hennes föräldrar bor på samma gata som min far. 

Någon timme senare landar vi där igen, vid tallarnas Högsbo, i stadsdelen som växte fram på 1950-talet. Hon bodde först på Axel Dahlströms Torg och sedan nära Marklandsgatan. Där är vi när samtalet handlar om självförtroende och hur det kan svikta när man är skådespelare, men att hon tror eller kanske snarare, tycker, att man kan förklara allt med klass. 
– Människor har olika förutsättningar. Jag hade bra förutsättningar, på ett sätt. Men jag kanske inte kände det när jag bodde i Högsbo. Jag gick på Flatåsskolan och där fanns det musikklasser. De eleverna kom från andra delar av Göteborg, med ett helt annat kulturellt kapital. De hade sin musik. Det var också väldigt tydligt för mig och de andra Högsbobarnen att vi gick i ”vanliga” klasser då. Det blev så uppdelat. 

Gizem Kling Erdogan berättar om hur det kändes – om vi och dem. Om den hårdare stämningen som rådde i de andra klasserna, om hur hon hamnade mittemellan. Hon var extremt nyfiken på det där andra. Hon visste att hon måste utforska ”estetbarnen”. Vad var det de hade som hon inte hade tillgång till? 

Hennes relation till Högsbo har förändrats. Till det bättre. Länge fixade hon inte att vara där. Hon hatade Högsbo så pass att platsen var över för henne. Men föräldrarna har bott kvar och hon har ändå behövt åka dit. 
– När jag var där sist började jag se det från ett helt annat perspektiv. Jag har fått en mer förlåtande och mjuk inställning. Mycket handlar nog också om att mina föräldrar har blivit äldre. En dag kommer inte Högsbo vara någonting för mig och mina syskon. Det kommer försvinna på samma sätt som människor försvinner. Jag tänker att det blir mysigt att sitta och äta glass på Axel Dahlströms torg med min son. Det är som att de mörka minnena plötsligt bara är ljusa, som att allting bara är solsken. 

Nu kan hon se det funktionella, närheten till naturen i Slottsskogen och Ruddalen. Hon uppskattar arkitekturen och har insett att det faktiskt är nära stan, inte alls sådär låååångt borta som det kändes när hon var ung. Till och med ljuset är vackert i Högsbo, menar hon nu. Det här kalla ljuset som ligger på mot Högsbo kyrka, som är ganska hård. 

Men när hon växte upp där, hon är född på Valborg 1987, var det en stadsdel där bara gamla människor bodde – och hennes och familjens värld och de äldres värld möttes aldrig. De umgicks inte. Det blev inget samspel. 
– Jag tror att man känner sånt som barn. Vi var också ett gäng invandrarungar och det innebar ett lager till, kanske en viss typ av fientlighet. 

Men det fanns också motsatsen. Man studsades mot alla möjliga ytterligheter hela tiden. Marklandsgatan var en plats hon förknippade med frihet. Därifrån kunde hon ta sig till Centralen, till Köpenhamn, till Landvetter, till Turkiet. 
– Det var Högsbo. Varsågod: Högsbo, säger Gizem Kling Erdogan med ett fniss.