Hon skrattar högt när hon tycker att något är roligt, svär utan att tveka, dricker öl under panelsamtal, är nyfiken när hon blir ifrågasatt. Men kanske är det lätt att vara trygg när man är så påläst, är storasyster till sex syskon, har vunnit Augustpriset och vuxit upp på landet. Och har gått i psykoanalys i nästan tio år. 

I kön till baren på Folkteatern möter jag Lydia Sandgren för andra gången. Första var för fem år sedan när hon just hade släppt debuten Samlade verk. Då sågs vi på andra sidan Järntorget, på hennes stammishak Cigarren, som dock inte längre finns kvar. Mycket kan hända på fem år. Lydia Sandgren har blivit en offentlig person, mamma och fru, lämnat den regionala psykiatrivården för en egen mottagning och flyttat till Johanneberg. 

Hon köper en galopp och lutar sig tillbaka i fåtöljen som står riktad mot den fullsatta trappan. Kvällens arrangörer är produktionskollektivet KonstAB och rubriken för samtalet är ”Det undermedvetna inom samtidskonsten”. Modererar gör Alexander Sahlin, som ligger bakom den kontroversiella podden ”Guldtands podcast” där han intervjuar alla typer av människor och ”låter dem tala till punkt”. 

– Anledningen till varför jag är här tycker nog många är komiskt, även jag. Jag kan inget om teater och konst, säger han, vänder sig till kvällens gäster, Lydia Sandgren och skådespelaren Elin Skarin, och frågar: Är det konst att skriva en bok, eller är det inte bara en tavla som är konst? 

Ett skratt sprider sig i trappan. 
Lydia svarar att det finns olika konstarter och att litteraturen kan räknas dit, samt scen, bild, musik, film och skulptur. Frågan är när något kvalar in som konst eller är kommersiellt. 

Fortsättningsvis leds samtalet främst av Lydia och Elin själva. Ibland lyckas ”Guldtand” få igenom en fråga: Är läsandet viktigt för dig, Lydia?
– Svinviktigt. Jag tar inte folk på allvar som säger att de är författare och sedan kommer det fram att de inte läser. De är posörer. De är fejk, säger Lydia Sandgren.  

Själv läser hon 40–50 titlar om året (ännu fler under mammaledigheten) och tycker att det är för lite. 

Lydia kommer springande till Korsvägen och med andan i halsen säger hon att det var lite svårt att lämna hemmet i dag. Hennes snart treåriga son, Johannes, ville inte att mamma skulle gå. Han ville också sminka sig och gå i klackar.

Det är en vecka sedan vi sågs på Folkteatern. 
– Jag tror att det var ett koncept som funkade så där, säger Lydia om kvällen. 

Innan hon tackade ja till att medverka funderade hon en extra gång, men hon tackar alltid ja. Det ger ringar på vattnet, menar hon. Och så tycker hon att det är roligt att träffa människor. 
– Jag sitter mycket ensam i min lilla fantasivärld och håller på. Så den här delen av jobbet är väldigt kul. Att få vara ute i verkligheten. Vissa författarkollegor jag känner blir helt hyper när man träffas på Bokmässan för då har de inte träffat folk på ett år, säger hon och skrattar. Tvärs över gatan ser vi Svenska Mässans glasdörrar. Om några månader ska hon gå igenom dem igen, för att prata om den nya romanen som släpps i september.  

Bussen som ska ta oss till Mölnlycke rullar in. Vi är på väg till Råda Rum, som drivs av Råda församling, där Lydia ska vara med i ännu ett samtal om, inte helt oväntat, Sigmund Freud. 

Lydia har spenderat många timmar av sitt liv i buss. Hon är uppvuxen i en gammal skola i Hyssna och i blåkläder har hon staplat ved och tagit hand om sina sex småsyskon. Men när hon skulle börja i högstadiet valde hon att lämna landet för en skola i Hammarkullen utanför Göteborg. De hade en estetisk linje och hon ville spela piano. Varje dag satt hon på bussen i över tre timmar och böcker var hennes sällskap. Senare när hon gjorde sin praktik som psykolog pendlade hon mellan Göteborg och Skövde. På den sträckan skrevs delar av Samlade verk.