Ett hus att börja om i

De har kommit hit av olika anledningar,
men i lagerlokalen på Returhuset gör de samma sak. Jens, Stefan, Benny och de andra reparerar cyklar, och liv, efter långa sjukskrivningar.
Här börjar vägen tillbaka.

Text och foto: Tomas Ohlsson

I en stor grå lagerlokal i Alelyckan, norr om Gamlestan i Göteborg står Benny Karlsson och Jonathan Starke. De snurrar på ett cykelhjul. Det är lite skevt så när de snurrar på det så ljuder en ljus ton från ett verktyg som hjulet är fäst vid. Jonathan pekar på två av ekrarna och säger: 

– Tio minuter på den, och tio minuter på den. 
Benny plockar upp en nyckel och vrider de två ekrarna varsamt. De snurrar på hjulet som nu är helt rakt. Ingen ljus ton från det där verktyget. De tittar på varandra och ler. 

Det är 17 år sedan Benny hittades nu. Blodig i ett dike. Benny själv minns ingenting från olyckan men skattar sig lycklig över att en förbipasserande hundägare var rådig nog att ringa på hjälp. Annars hade Benny aldrig stått i den där stora lagerlokalen i Alelyckan med cyklar staplade upp längs väggarna. Han hade aldrig fått vända ansiktet mot vintersolen i Utby och klockan hade aldrig slagit tre den här dagen för Benny. Han hade aldrig satt sig bredvid sina arbetskamrater i de mjuka sofforna för att dricka det där kaffet och han hade aldrig smakat på den där semlan. Om inte en rådig hundägare hade ringt efter hjälp. 

Benny vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset någon dag efter olyckan med en metallställning fastskruvad i skallen. Man kan se ärr i hans panna där han sitter. Metallställningen hölls på plats av en väst runt överkroppen. En så kallad haloväst. Benny hade brutit nacken. Han var på väg hem från sitt jobb som betongarbetare men på sjukhuset minns han plötsligt ingenting. Inte från olyckan och inte från sitt tidigare liv.
– Vänner kom och hälsade på mig på sjukhuset och jag kände inte igen dem överhuvudtaget, säger han.
– Sen fick jag reda på att jag hade en son också. Han var tre år gammal då. Jag mindes inte ens att jag hade legat med hans mamma. 


Benny berättar att sonen och hans mamma flyttade till Norrland och att de bor där nu. Pojken är tjugo år gammal och de har ingen kontakt med varandra. 

Att ha ett ställe som Returhuset att gå till om dagarna hjälper honom att hålla sig själv och sin hjärna sysselsatt. Han har meddelat att han vill fortsätta på heltid, vilket innebär 25 timmar i veckan. 
– När jag kommer hem sen får jag en helt ny känsla för mitt hem. Att komma hem. När jag är hemma hela dagarna kommer jag ju inte hem. Nu vill jag plötsligt ta hand om det och städa och så. 

Det tog några år men i dag är Benny smärtfri och känner att livet kanske är värt att leva ändå. 
– Att bara vara smärtfri är ju ett liv. Jag kan röra mig utan att ha ont. Jag kände mig så otroligt rik när smärtan försvann, berättar han.

Returhuset drivs av Socialförvaltning Nordost och Göteborgs stad. Verksamheten står på tre ben. Ett kafé, en trädgårdsverksamhet och det benet som vi befinner oss i: cykelverkstaden. 

Många göteborgare har någon gång fått riva bort en etikett från sin cykel som indikerar att det är dags att flytta på den annars åker den till ”skroten”. I vissa fall åker den inte till skroten utan hit, till lagerlokalen i Alelyckan. Här rustas cyklarna upp enligt en checklista som bockas av och efter en sista slutkontroll säljs de under en helg i april. Folk vallfärdar hit för att fynda cyklar. Det verkar inte vara någon som riktigt vet hur många cyklar som finns i lokalen. I alla fall fler än 500. Reparerade av människor som arbetsrehabiliterar för att på sikt kunna återgå till arbetsmarknaden.

Aurelia Ingelvide är arbetsledare och berättar om mötena på sin arbetsplats. Hon ler när hon pratar. 
– Deltagarna blir trygga här och man kommer varandra väldigt nära. Det är speciellt fint att se när de skapar relationer sinsemellan. 

Tidigare jobbade Aurelia som frilansande cirkusartist i Köpenhamn. Hon saknar friheten och artisteriet men har lärt sig att uppskatta rutinerna som ett stadigt jobb ger henne. Hon höll på med luftakrobatik. Hårhängning. Hängde alltså upp sig själv i sitt eget hår. Hon tränar fortfarande och gör några gig per år. Men tycker samtidigt att det är skönt att slippa sätta ett värde på sig själv inför potentiella kunder. Och att behöva acceptera skampriser för att kunna betala hyran. 
– Det här jobbet är fantastiskt, det goa tjôtet, att få lyssna på alla möjliga historier. Och att få jobba fysiskt med händerna. Jag hade inte trivts på en kontorsstol, det hade blivit ett för stort kliv, säger hon. 

Jo tack. 



Vill du fortsätta läsa?

Beställ senaste Faktum här.

Följ oss på sociala medier.